Det största

Det största som kan hända är när vi blir fler och i fredags, på alla hjärtans dag, hände det igen. Jag blev för första gången på 8 år moster igen. Moster till en liten fröken utan namn. En fröken som sägs likna mig och som jag redan pratat med i telefon. Nu måste jag ännu vänta en vecka på att få träffa henne! Det blir stort att få träff en så liten!

I fredags var också på andra sätt en stor dag då vi för andra gången tittade till den lille i magen. Så skönt att med egna ögon se att allt är som det ska och höra att ingenting kunde vara bättre. Inser starkt att resten av livet har börjat. Den del av livet då man ständigt oroar sig för något. Först ska det oroas över om hjärtat fortfarande slår, om det blir en frisk filur, sen om man kommer att bli en bra förälder. Sover och äter barnet? Är det en vanlig feber eller nåt värre? Tänk om barnet blir en idiot som börjar mobba andra barn eller ännu värre? Har lite ångest ännu efter att för något år sen sett Vi måste tala om Kevin. Tänk om barnet fastnar i drogträsket, sårar sog själv och/eller andra? 

Klarar man sig så här långt har man gjort det bra. Då kan man istället fundera på om hen hittar sig själv och vad hen vill göra i livet, blir hen lycklig och klarar vi av att fortsätta ha en bra relation? Hittar hen en bra partner? Väl så här långt kan man andas lite ut men sen kommer barnbarn och så börjar allt om igen. 

Lilla utläggningen blev det här, men de facto snurrar min hjärna ofta i de här banorna just nu. Det är så mycket nytt att ta in. Inte konstigt att jag är så trött konstant. Men tillbaka till fredagens ultraljud där alltså allt kunde konstateras vara perfekt. Galet fascinerande att räkna hjärtkamrar och kolla att alla delar av hjärnan är där de ska. 

I övrigt firar vi idag mannen i huset som fyller år med att göra så lite som fysiskt möjligt, tänker på den lilla skrutten jag får träffa om mindre än en vecka och försöker hålla fast vid intygandet att allt är bra där inne. 

Alltså VARFÖR har jag inte bloggat då jag har så mycket att skriva? Det här blev lätt det mest kaotiska inlägget någonsin! 

Jag har ju dessutom nya GLASÖGON!!! Mina förra älskade glasögon slaktade jag tyvärr medelst iPhone en mer än vanligt morgontrött morgon en tid sen. Väldigt onödigt om jag får säga sig det självt. Men i fredags kunde jag i alla fall lösa ut mina nya mot en nätt liten betalning. Imorgon ska ni få en bild också. 

Ja, då är det väl färdigsvamlat för en stund. Tack och hej!

Orättvisor

Jag litar gärna på mina medmänniskor, tror ofta det bästa om folk och jag tror också hårt på rättvisa. Kalla mig naiv och blåögd men detta är den person jag är och jag vill verkligen inte vara annorlunda.

Då jag visas ha fel gällande ovan nämnda saker blir jag chockad, besviken, lessen och dessutom rikitgt arg. Det är inte nog med att något blir fel, jag känner mig dessutom attackerad för att mitt sätt att se på min värld -som alla gånger borde vara det rätta (i en rättvis värld) - bara stampas på.

Jag tänker inte desto mera gå in på detaljer ,men ni skyldiga - det är inte så svårt att ta hänsyn och bete sig som hederligt folk, eller hur? Ibland räcker det faktiskt med att tänka före du talar!

Toppar och dalar

I dag är en väldigt typisk upp och ner dag.

Den började hur bra som helst. Vaknade, läste lite, somnade om, vaknade och steg upp. Efter en underbart god smoothie och lite stickblogg i sällskap med OS städade jag huset*. Efter det åkte vi iväg till Cessis uppfödare där hennes bror, mamma och pappa bor. Hon har hunnit fylla 4 månader i veckan och ni kan inte föreställa er lyckan hos alla inblandade.

Cessi har ju busat med andra hundar, men det blir rätt korta stunder då man träffar på andra hundar då man är ute och går med henne. Att nu få se henne gå helt bananas med sin bror var en obeskrivlig syn. Vi fick faktiskt gå in och medla lite emellanåt för att säkerställa att alla skulle hållas i liv, men oj så roligt de hade. 

Där nånstans tog väl sen det roliga slut. Slut på upp och toppar. Välkommen ner och dalar... Vi börjar lätt med en parkeringsböter hos uppfödaren.Ett bostadsområde mitt i ingenstans, men bötfälla kan de i alla fall. Väl hemma började Christian känna sig lite dålig och intog soffposition. Inte långt efter var det bara att krama porslinet och trycka in febernedsättande. Som den goda flickvän jag är har jag moderligt kokat bärkräm - kanske första gången på 15 år, och gått i exil så långt från nämnda sjukling som möjligt. Cessi fattar ingenting och går omkring och ser självmordsbenägen ut. Hon och Christian har minst sagt ett speciellt band, jag lyckas inte riktigt hävda mig i konkurrensen.

Jag då, jo jag har gjort det festligaste jag vet då det ändå är lördag. Jag har bokfört det sista av 2013 för ett litet företag och gjort upp ett boslut... 

Livet är minsann glassigt värre här på Kungsholmen.

*en 70 kvadrats lägenhet kan också kallas hus. Det handlar bara om inställning.

Välkommen 2014!

Ny dag, nya möjligheter, nytt år och ny frukost. Nuförtiden älskar jag helgfrukostar. De kan hålla på exakt hur länge som helst. Ibland eller till och med ofta ända fram till lunch.

Jag har ju alltid älskat att sova och innan Christian, eller framförallt Elvis, flyttade in kunde jag sova bort halva helger ufan problem. Men med hund är det tidiga mornar som gäller, därför finns plötsligt något som heter helgfrukostar. Vi lyssnar på podcasts, sitter och läser och tar en kaffe till. Detta på en tid på dygnet som innan inte ens fanns. Ganska häftigt tycker jag.

Idag läser jag Amelia och hittar följande rolighet:

Skön första dag på 2014 på er! Let's make it count.

Då livet kommer ivägen

Mina ord tar alltid slut då det händer för mycket stort i livet. De senaste två veckorna har varit en emotionell berg och dalbana utan dess like och dessutom håller folk till höger och vänster på och berättar hemligheter åt mig. Tystnaden lägger sig över mig till sist.

För två veckor sen kom i alla fal livet emot. Den del av livet vi inte kan kontrollera. Jag är van att få bestämma och styra livet i den riktning jag vill för att uppnå mina mål. Men igen en gång, som så många gånger förr, får jag konstatera att vi verkligen inte har något att säga till om då det gäller de viktigaste sakerna. Saker som liv och död. 

Ni som hängt här ett tag vet att det med en underbar man kom en underbar hund. In i mitt liv för lite över ett år sen. Den här hunden hade sedan mycket liten haft problem med sina leder och han har alltid varit tvungen att vila extra mycket efter långa promenader och lekstunder. Springturer och alldeles för mycket käppkastande har inte ens varit tillåtet.

Efter en tur på hundöarna vid Drottningholm, där hundar får springa lösa och busa med varann, slutade stackaren inte halta. Efter 3 veckors haltande var det dags för veterinären och där fick vi det hemska beskedet. Han kommer helt enkelt inte att bli bättre. Inte hur mycket vi än vill eller vad vi än gör. Inte med fysioterapi och värkmedicin resten av livet och inte heller med operation, fysio och medicin. 

Vi hade några otroligt tunga dagar framför oss, där vi bara grät och kramades, men vi visste ju vad vi måste göra. Vilket beslut vi måste fatta. Det är inget liv för en 3 årig hund att inte få leka, springa eller busa. Att inte få vara hund helt enkelt.

I fredags var det därmed dags för oss att ta ett sista avsked. Det var fint, vackert och värdigt på alla sätt där han somnade in med huvudet i mitt knä. Men hur man än vänder och vrider på det kommer man fram till samma sak. Världens finaste hund finns inte längre hos oss. Det är bara tomt.

 

En tommare värld

Jag vaknar upp till en värld där Kristian Gidlund inte längre finns. Det är en lite tommare värld. Han har kämpat klart mot döden och fick nästan se sin 30 års dag.

Efter alla intervjuer, sommarprat och artiklar känns han nästan som någon man kände. Ska vi ta vara på livet lite extra mycket idag? Alla får inte den chansen.