För två veckor sen kom i alla fal livet emot. Den del av livet vi inte kan kontrollera. Jag är van att få bestämma och styra livet i den riktning jag vill för att uppnå mina mål. Men igen en gång, som så många gånger förr, får jag konstatera att vi verkligen inte har något att säga till om då det gäller de viktigaste sakerna. Saker som liv och död.
Ni som hängt här ett tag vet att det med en underbar man kom en underbar hund. In i mitt liv för lite över ett år sen. Den här hunden hade sedan mycket liten haft problem med sina leder och han har alltid varit tvungen att vila extra mycket efter långa promenader och lekstunder. Springturer och alldeles för mycket käppkastande har inte ens varit tillåtet.
Efter en tur på hundöarna vid Drottningholm, där hundar får springa lösa och busa med varann, slutade stackaren inte halta. Efter 3 veckors haltande var det dags för veterinären och där fick vi det hemska beskedet. Han kommer helt enkelt inte att bli bättre. Inte hur mycket vi än vill eller vad vi än gör. Inte med fysioterapi och värkmedicin resten av livet och inte heller med operation, fysio och medicin.
Vi hade några otroligt tunga dagar framför oss, där vi bara grät och kramades, men vi visste ju vad vi måste göra. Vilket beslut vi måste fatta. Det är inget liv för en 3 årig hund att inte få leka, springa eller busa. Att inte få vara hund helt enkelt.
I fredags var det därmed dags för oss att ta ett sista avsked. Det var fint, vackert och värdigt på alla sätt där han somnade in med huvudet i mitt knä. Men hur man än vänder och vrider på det kommer man fram till samma sak. Världens finaste hund finns inte längre hos oss. Det är bara tomt.
