Det största som kan hända är när vi blir fler och i fredags, på alla hjärtans dag, hände det igen. Jag blev för första gången på 8 år moster igen. Moster till en liten fröken utan namn. En fröken som sägs likna mig och som jag redan pratat med i telefon. Nu måste jag ännu vänta en vecka på att få träffa henne! Det blir stort att få träff en så liten!
I fredags var också på andra sätt en stor dag då vi för andra gången tittade till den lille i magen. Så skönt att med egna ögon se att allt är som det ska och höra att ingenting kunde vara bättre. Inser starkt att resten av livet har börjat. Den del av livet då man ständigt oroar sig för något. Först ska det oroas över om hjärtat fortfarande slår, om det blir en frisk filur, sen om man kommer att bli en bra förälder. Sover och äter barnet? Är det en vanlig feber eller nåt värre? Tänk om barnet blir en idiot som börjar mobba andra barn eller ännu värre? Har lite ångest ännu efter att för något år sen sett Vi måste tala om Kevin. Tänk om barnet fastnar i drogträsket, sårar sog själv och/eller andra?
Klarar man sig så här långt har man gjort det bra. Då kan man istället fundera på om hen hittar sig själv och vad hen vill göra i livet, blir hen lycklig och klarar vi av att fortsätta ha en bra relation? Hittar hen en bra partner? Väl så här långt kan man andas lite ut men sen kommer barnbarn och så börjar allt om igen.
Lilla utläggningen blev det här, men de facto snurrar min hjärna ofta i de här banorna just nu. Det är så mycket nytt att ta in. Inte konstigt att jag är så trött konstant. Men tillbaka till fredagens ultraljud där alltså allt kunde konstateras vara perfekt. Galet fascinerande att räkna hjärtkamrar och kolla att alla delar av hjärnan är där de ska.
I övrigt firar vi idag mannen i huset som fyller år med att göra så lite som fysiskt möjligt, tänker på den lilla skrutten jag får träffa om mindre än en vecka och försöker hålla fast vid intygandet att allt är bra där inne.
Alltså VARFÖR har jag inte bloggat då jag har så mycket att skriva? Det här blev lätt det mest kaotiska inlägget någonsin!
Jag har ju dessutom nya GLASÖGON!!! Mina förra älskade glasögon slaktade jag tyvärr medelst iPhone en mer än vanligt morgontrött morgon en tid sen. Väldigt onödigt om jag får säga sig det självt. Men i fredags kunde jag i alla fall lösa ut mina nya mot en nätt liten betalning. Imorgon ska ni få en bild också.
Ja, då är det väl färdigsvamlat för en stund. Tack och hej!
Etiketter: Livet