Jag lovade ju er ett lite privatare inlägg i morse, så nu ska vi snacka killar...
Kära Bullen, (typ)
Jag har varit singel* i snart 4,5 år. Före det har jag varit i förhållanden sen, ja, alltid. Min första pojkvän hade jag då jag var 9år** och sen dess har det liksom rullat på... Jag har gått från det ena förhållandet till det andra, utan att riktigt stanna upp och fundera emellan. 3 gånger i mitt liv har jag varit helt 100 på att jag kommer att gifta mig med killen ifråga... Två av dem bodde jag tillsammans med också. En av dem köpte jag mitt första och mitt andra egna hem tillsammans med.
Efter att det senaste förhållandet tog slut, som ni kanske läst om här, var det dags för mig att ta en time out from this thing called love. Jag lovade dyrt och heligt till höger och vänster att jag inte ska träffa någon, eller tänka på någon på ett år.*** Under den här tiden hann jag lappa ihop mig själv, jag kom ihåg vem jag var igen, och framför allt kom jag på vem jag ville vara. Mig själv. Rätt bra gick det också. Ända tills jag hittade en alldeles underbar typ... Tiden gick och den underbara typen var lite för långt borta och det kändes lite för komplicerat. Helt tydligt ville jag inte tillräckligt mycket, men det gjorde inte så mycket. Lite kanske jag gömde mig inom min ett-års-regel också. Det var rätt tryggt att falla tillbaka på den. Ett år hade ju inte gått än.
Sen blev det svårare... Jag träffade killar jag blev intresserad av som inte var intresserade av mig. Överhuvudtaget. Den som förälskar sig lätt, faller också hårt. Jag träffade en del kompletta idioter också. Som tur ville inte de ha mig heller, men lika sårad och ledsen blev jag. Då skulle det ha varit skönt att ha ett-års-regeln kvar... Att inte ens ha börjat något. Att inte ha försökt.
Jag är en väldigt passionerad kvinna. Jag är aldrig lite förtjust. Jag är antingen uppe i molnen eller totalt oberörd. Jag blir eld och lågor över personer jag träffar och bjuder alltid nu och då mina vänner på underhållning, genom att om och om igen berätta om hur jag hittat mitt livs man. Det här kan vara killar som jag sett på avstånd i spårvagnen, killar jag sett på film eller ännu bättre, som sjunger i band... Det kan vara killar som kommer med korkade repliker på krogen, eller som jobbar i skidbutiker. Ja, "mitt livs man" kan faktiskt finnas lite var som helst och han kan lika bra vara 40 som 20 år gammal, fast oftast nog ändå 30. Därför är det egentligen ganska konstigt att det tog så här länge innan jag testade på dejtingsidor på nätet.
Trots att många tipsat, hejat och rekommenderat har jag förhållit mig skeptisk. Men för två månader sen bestämde jag mig. Kanske mitt livs man rent av bodde på internet? Sånt kan man ju rakt inte veta! Jag gjorde en profil och började hänga där, jag ville ju satsa ordentligt om jag en gång skulle försöka. Jag började vara i kontakt med 3 olika killar. 3 väldigt olika killar. Den andra killen, som traditionellt skulle vara "min typ" har jag bara chattat med lite. Den tredje killen gick jag på dejt med. Jag som aldrig dejtat "på det sättet" klev kilometer utanför trygghetsgränsen och gick och träffade en kille jag inte visste något om. Nada. Det blev efter det ännu 2 dejtar till. Den första killen gick jag på dejt med och det var bland det obekvämaste jag varit med om, men det kan få bli en skild historia.
Igår måste jag dumpa killen jag gått på 3 dejter med. Varför? På grund av brist på fyrverkerier och fjärilar. Det får låta hur barnsligt som helst, men jag vägrar att nöja mig med mindre. Inte så att jag har orealistisk syn på vad ett förhållande är, men om det är något jag inte kompromissar med, så är det fjärilar i magen. Kompromissa kan jag göra om annat.
Ja... eeeeh... min poäng med det här inlägget? Vari bestod det sociala experimentet? Jo, alltså jag tror inte att nätdejting är något för mig. Inte det här varvet i alla fall. Dejting överlag är inget för mig. Mitt livs man finns nog bland mina vänners vänner, eller någon annanstans där det finns någon gemensam plattform att falla tillbaka på. Någon liten "den här killen är okej"-stämpel i nåt hörn. Kanske jag inte hittar honom just idag, men det gör inte så mycket. Jag har ju det rätt så bra som jag har det!
Lite så där för att göra en kort historia lång! :)
*för mig är faktiskt definition på singel i detta fall, att jag inte presenterat någon för mina föräldrar.
**det var väldigt stormigt, romantiskt och vilt :) men det var inte det vi skulle tala om nu.
***detta är ett väldigt stort löfte kommande från mig. Jag förälskar mig ofta och gärna...Etiketter: Kärleken, lycka, mig själv