Jag har en längre tid velat skriva ett inlägg om förhållanden. Mina hittills mest öppna och ärliga tankar kommer härmed i detta inlägg. Efter att ha grubblat på detta en tid och undrat över HUR öppet jag vill tala om saken i just det här forumet, känns det nu som om jag är redo! Hela diskussionen om singel vs gift i bloggvärlden just nu, gör ju dessutom att jag håller mig till temat (även om jag inte ORKAR ta ställning till alla korkade skriverier :) ). Många modiga bloggare har dock inspirerat mig med sin öppenhet den senaste tiden! Så tack för det!
Here goes!
Om du är i ett dåligt förhållande - STICK! Våga ta dig ur det. Stanna på inga villkor kvar! Det finns ingen som vinner på att du stannar kvar. Du mår inte bra av det, din partner mår knappast bra av det, och inte kan man nu påstå att omvärlden* heller görs någon tjänst genom att ni är tillsammans.
Det finns ingen ursäkt du kan använda som gör det okej att stanna! Jag använde alla ursäkter in the book, säkert 5 gånger om, och önskar nu att jag läst och skrivit bloggar då. Kanske skulle jag då ha fattat vad jag var mitt inne i? Vem vet? Det är ju alltid lätt att vara efterklok!
För c 4 år sen var jag i ett dåligt förhållande. För 4 år och 2 veckor sedan valde jag att gå min egen väg efter närmare 5 år i ett förhållande. Jag valde att lämna det trygga, bekväma livet av tvåsamhet och samboskap bakom mig. Jag valde att säga TACK NU RÄCKER DET! Varför? Därför att jag helt enkelt var i ett dåligt förhållande. Där fanns hur mycket kärlek som helst, ja visst. Men det räcker inte. Det räcker inte nära heller…
Förhållandet var den sista tiden (och till den tiden räknas månader och åter månader, kanske till och med år) en ständig maktkamp, en kamp mellan två väldigt starka viljor. En kamp mellan de två envisaste av människor. Två personer som VILLE så mycket, men som inte riktigt hittade ett gemensamt sätt att passa ihop på. En kamp mellan två personer som egentligen kanske inte passade bra ihop alls. En berg- och dalbana till vardag med höga toppar och djupare dalar än man kan föreställa sig. Ett förhållande som till sist helt enkelt blev för utmattande för mig.
Då ett förhållande får dig att må dåligt, får dig att fatta dåliga beslut eller som det var i mitt fall - att förhållandet lyfte fram det absolut sämsta i mig. Ja, då finns det verkligen inga orsaker att stanna kvar! Oberoende hur mycket man vill.
Att gå sin väg. Att sälja sitt gemensamma hem. Att dela upp gafflar och fotoalbum. Vi kan säga så här, det är inte lätt. Inte heller då det inte finns barn och ringar med i ekvationen. Att slänga sitt liv upp och ner gör man heller inte med en klackspark. Att sätta punkt, få den andra att fatta att det på riktigt sätts en punkt nu och därefter ringa några väldigt tunga samtal till familj och vänner, som trots allt kanske inte riktigt fattat. Att flytta in på sin systers soffa utan att ha en plan. Ja, det är inget jag önskar göra igen. Men att stanna och må dåligt. Det är sju resor värre!
Sen då? Ja, sen går man vidare. Och det går bättre dag för dag. Man hittar tillbaka till sig själv, lär sig leva på egen hand igen. Och en dag står man där, och kan bara kan tänka "WOW! Gjorde jag det där?!" Höja hatten åt sig själv och klappa sig på axeln! Och det är då kära ni, som man är lycklig i sig själv!
Nu har jag varit singel i 4 år, eller in-between förhållanden som jag själv väljer att se det, och mår bättre och är lyckligare än jag någonsin varit tidigare. :)
Så, vad lär vi oss av det här? Ja, inte vet jag, men det kändes viktigt att skriva ner och dela de här tankarna med er! Kanske det till och med i bästa fall kan hjälpa någon lite vilse och förvirrad själ!
* alla älskade fina vänner som tvingas se på på avstånd, utan att kunna banka in lite vett i ditt kära och blinda huvud...
Etiketter: Då allt löser sig, viktiga saker