Ni vet känslan som kommer då man har så många bollar i luften och så mycket att göra, så att minsta lilla sak till, kan rasera hela världen? Det är ett tag sen den känslan infunnit sig men den har kommit krypande under ett par dagar och idag var den ett faktum. MEN det är också första gången känslan hoppat vidare så snabbt!
Orsaken? Jag har planerat min tid lite dåligt, eller väldigt exakt om vi skall vara ärliga. Problemet är bara att man ju som bekant inte kan styra sin omgivning, så det lyckades skita sig job-vice på väldigt många fronter på en gång... Lösning - jag gick till "det fruktade mötet", väl förberedd och min självsäkerhet växte för varje km jag körde (öppnade min Komarov-anda låda :) ). Mötet gick mycket riktigt helt i den riktning jag själv ville och ett projekt vi kämpat med i c 1,5 år, har nu plötsligt fått en väldig konkret lösning, som själv kan åtgärda och inte som det hittills varit, att jag måste tjata och vänta på att kunden ska fixa det på egen hand! Jippiii, säger jag! :)
Men vad gjorde det då till ett overkligt möte? Jo, om man jobbar inom en bransch som tillgodoser grundservicen, ja då får man inte speciellt många tack på vägen. Kunderna är tysta tills det skiter sig och då får man minsann höra. Idag var dock undantaget som bekräftar regeln. Dagens möte med über-tjänstemannakvinnan slutade nämligen med att jag fick många tack och en kram för att jag jobbat så hårt för det här! Jag kan inte ens börja beskriva hur totalt overkligt det kändes! Mera sånt i arbetslivet tack! Så svårt är det väl inte att säga TACK?!Etiketter: jobbjobbjobb