Igår förlorade jag min farmor. Med henne är hela den generationen borta för mig.
Starka och vackra människor som på något sätt verkat bättre. Deras erfarenheter i livet, med krig och riktiga bekymmer, har gjort dem tacksamma och ödmjuka på en helt annan nivå. Åtminstone de jag har haft äran att ha i min närhet.
Igår var det tårar och ensamhet. Idag är det mest tomhet jag känner. Plötsligt finns hon inte mera.
Att få lämna livet som hon, är dock något vi alla får sträva efter. Ännu igår svarade hon "jag mår bra" på frågan hur hon mår, trots att vi visste hur tungt hon måste ha det. Men tänk att få leva i över 90 år, klar in i det sista och inte ens klaga på sin dödsdag.
Där har vi alla något att lära oss av.