Dietsnack

Började kommentera inne hos Softy, men hade tydligen lite mera på hjärtat så jag skriver ett inlägg i stället...

Vi diskuterar alltså dieter, viktminskning och olika kroppsformer. Kolla Evas viktiga inlägg om saken här.

Själv har jag nästan alltid i vuxen ålder varit en lite mättare människa (för att låna Emmas eminenta uttryck). Ofta är jag väldigt nöjd med mig själv och mitt utseende, men om det annars är lite dålig feelis inne i mig, tycker jag tyvärr snabbt att jag är världens tjockaste människa. Jag är inte speciellt lång med mina ståtliga 163 cm och mitt BMI tenderar därför alltid balansera på gränsen till övervikt. Jag har stadig benstomme helt enkelt, ehrm. Ja, eller för att vara ärlig är det för att jag unnar mig en massa gott hela tiden och har tyvärr väldigt lätt att prioritera bort både motion och träning.

Jag har till all lycka inte samma bekymmer som Eva, min kropp fattar att reagera om jag mycket målmedvetet jobbar för en sak. Men notera alltså mycket målmedvetet. Det händer INGENTING gratis med min kropp. En uppäten ostbit går aldrig obemärkt förbi min kropp.  

Jaha, till saken då kanske! Jag har de senaste typ 2 åren jobbat hårt för att nå min bekvämlighetsvikt och jag är snart där. Detta har varit en långdragen process där jag genom att ändra både kost- och träningsvanor har lyckats beta bort gram efter gram. Sakta men säkert. I somras gick det till och med flera veckor utan att jag tänkte på min kropp. Då är jag vid min bekvämlighetsvikt, oberoende av vad vågen visar. Med hösten och mörkret blir jeansen tyvärr bara tightare hela tiden, en trend som jag snart hoppas bryta. Det är ju mycket mellan öronen som gör att jag vill lagra granbarr som Mumin just nu...

Jag är otroligt nöjd och stolt över att jag lyckats (den tillfälliga uppgången känns alltså bara som tillfällig) och vill ju att folk antingen ska utbrista "shit, va snygg du är" iom att jag mår bra och det syns, eller att de inte ska bry sig alternativt inte kommentera alls. Ett HURRAA-rop och en klapp på axeln, för att jag är så duktig skulle också kännas okej.

Men den reaktion jag inte vill ha och som jag är så innerligt trött på, är den reaktion som jag och mången annan i samma situation tyvärr så ofta möter, dvs negativa reaktioner. Kommentarer i stil med "Ska vi gå på lunch? Nä, nå du äter ju ändå bara vatten". Medmänniskor som ser ner på oss för att vi i köket plockar fram mer eller mindre konstiga saker, skämtar om oss eller kläcker dumma saker ur sig. Tack för den uppmuntran liksom... Exakt vad är det bort från någon annan att jag jobbar för att uppnå den vikt jag vill ha? Kan någon förklara detta för mig. Känner de avundsjuka och ovilja mot mig för att de själva inte får gjort samma sak eller vad är problemet? Nu tycker jag att vi alla slutar med detta beteende - okej?

Ps. Jag har aldrig ätit vatten till lunch.