Att försöka imponera på sin blivande man med sitt utseende är inte helt lätt. Speciellt inte om den blivande mannen är från Stockholm och man råkar träffa honom en dag man prioriterat bekvämlighet framom snygghet då det kommer till skor. Detta kan jag leva med, men att min fina virkade halsduk fick ett gäng svenskar att bli hungriga för att den liknade nån form av potatissnacks - det var lite värre.
Vilken tur att jag är en älskvärd person med en slående personlighet! Om inte det räcker, så får jag helt enkelt leva med det faktum att jag förlorat* min blivande man för att jag tycker om att virka!
Nu blev det lite knepigt här. Hörde på radio igår av Linn, att jag inte får skriva: ... , emotikoner eller !!! om hon ska fastna för bloggen! Och nu är det ju så att 'vad bloggprisjuryn says goes'! Nå nej, men hon har ju rätt. Behövs sånt betyder det ju att man har ett fattigt språk och det vägrar jag ha. Så nu ska mitt bloggspråk städas upp, vilket säkert kommer att innebära att ni tror att jag är sur och tvär hela tiden! Fast bara tills vi lärt oss - okej? Jag är på riktigt glad, förutom att tant doktorn just konstaterade att jag har virusinflammation på stämbanden. Så nu ska jag hålla käft. Jihoo, jag som sååå gillar att va tyst. Det där var ironi. För den som missade.
Med detta sagt kan ni försöka fundera ut var jag normalt skulle ha trugat tecknen jag har sån förkärlek för *ler* okej, förlåt. Det där var nog ännu värre!
*kan man förlora något man inte haft? Jodå!