Många bloggar har de senaste dagarna behandlat Peppes nya bok och diskussionsfälten har svämmat över med diskussioner om det ena och det andra. Jag vill ännu säga några saker om hur jag som singel 30 åring upplevde boken. Welcome to my life!
Jag är hemma från Österbotten och de flesta av mina gamla skolkamrater har familj och inte då bara barn på väg, utan de är ren mer eller mindre färdiga med familjen på 1,2 eller 3 barn. Jag dejtar inte ens, så jag ligger aningen efter. Men det gör inget. Jag har ju flyttat till Helsingfors och här skaffar man helt enkelt barn mycket senare. Dessutom trivs jag utmärkt med mitt liv som det är nu.
Men sen hände något... Under 2010 kom det säkert 1000* barn till världen som landade i mina Helsingfors vänners familjer. Då blev jag plötsligt den som var lite konstig, annorlunda och utanför, även här.
Peppe målar i sin bok Livet och Barnet upp rädslan för att som mamma plötsligt sluta vara sig själva, flytta till Esbo och tappa sin identitet. Kanske man som mamma spontant väljer att ändra och flytta och en hel del kommer nog av sig självt också. MEN** jag tycker att det är så fruktansvärt skönt att hon skriver om ett alternativ. Ju äldre man blir, ju längre man bor ensam desto mera bekväm av sig blir man, åtminstone jag. Då känns det väldigt skönt att höra att allt inte behöver förändras, man kan fortsätta vara samma person som innan med samma ambitioner och drömmar.
Så, om eller när jag kommer så långt att jag har en man och vi funderar på barn. Då behöver jag åtminstone inte väga in faktorn om huruvida jag måste flytta till ett radhus i Esbo och ge upp livet som jag känner det, för att alla andra gör det. För alla andra gör ju faktiskt inte det. Inte. Man får själv välja!
*en liten överdrift för att förstärka.
** och nu kommer jag till pointen ser ni.