På mitt jobb är vi mycket mer än kollegor, vi är vänner. Jag antar det är resultatet av långa dagar, underbar aw kultur och legendariska konferensresor. Man kommer lätt nära varann då måttot är work hard, play harder.
Desto värre är det då dessa vänner går vidare. Igår var en sån dag. En av mina absoluta favoritkollegor jobbade sin sista dag och det blev lite rörande. Fina mejl som snurrade i huset, avslutningslunch och kramar.
Vi ska självklart fortsätta umgås privat, men det är ju inte samma sak som att nån sitter 10 meter bort så man bara kan stiga upp ur stolen om man vill säga hej.
Idag stiger jag därmed in i ett lite tommare kontor med en vänkollega mindre.
Etiketter: Jobbet