Så här lagom till alla hjärtans dag fick jag träffa lillkillen för första gången! Frågan som då igen uppstår* är hur något så litet kan väcka så stora känslor. Hur kan man älska någon som inte ens klarar av att fylla ut en body i storlek 50? Frågan förblir obesvarad, men känslan består. Tror bestämt att det är det som kallas kärlek.
Lillkillen var väldigt snäll och den lilla nya familjen får allt att se så lätt ut! Dessutom blev jag väldigt glatt överraskad över att han lyckats ärva mina händer! Långa vackra fingrar har han. Exakt hur jag lyckats blanda mig i genpoolen är oklart, men väldigt fint känns det!
Ranelid fick under frågestunden i lördags frågan "hur säger man på Ranelidska -du är det finaste jag vet". Detta var det första på en lång tid som fick honom att tystna, tills han sa "du är en människa jag utan en sekunds betänketid skulle ge mitt liv för"** Just så är kärleken för mig, och det är så det känns att hålla en liten p&p klädd lillkille i sina armar för första gången! Tur att jag får träffa honom igen i morgon!
*jag har förundrats över detta förr...
**vågar inte garantera att detta är ett rakt citat!Etiketter: Lillkillen