Puh. Detta blir sista inlägget som jag försöker återskapa ur mitt minne. Jag har jätte svårt att rekonstruera känslorna och intrycken så här i efterhand. Speciellt som jag kanske tror att jag skrivit och berättat något åt er, och bygger vidare på det, trots att början av historien kanske ligger på en papperslapp i en papperskorg på ett café på Île Saint-Louis. Förlåt för det. Och förlåt också om jag skriver saker jag redan en gång skrivit. Ni får ha lite tålamod med mig. Resebloggen är nog snart färdig. Heh.
Jag tog mig tillbaka in i Jardin des Tuileries och satte mig ner på bänk. Där satt jag i säkert en halv timme och stirrade på den här stenklumpen. Aldrig tidigare i mitt liv har jag varit så inspirerad att skriva. jag skrev, skrev och skrev. Och efter det fortsatte jag att skriva. Vad jag skrev? Allt. Och inget.
Om ni undrar varför jag bloggar? Därför att jag har chansen att uppleva allt det här men inte ha någon att dela det med. Delad glädje är ju som vi alla vet dubbel glädje, så vad måste då inte bloggad glädje innebära?
Plötsligt var jag hungrig som en varg och gick på lunchjakt. Lättare sagt än gjort, för min inre karta ledde mig till Place Vendôme och vidare till kvarter där det inte skulle ha förvånat mig om de skulle ha tagit en avgift för att få andas. Luften var liksom lite renare och dyrare.
Men min hunger fick jag inte stillad. Jag ville nämligen inte ha hästhamburgare för 26 euro till lunch. Konstiga jag.
Några kvarter senare hittade jag dock en perfekt lunchrestaurang och beställde in en underbart god Chevre chaud sallad och ett glas vitt. Där satt jag sen och pappersbloggade ett gott tag. MUMS
I ett fönster stod en lustig cykel.
Titta titta! I Paris kör man lite exklusivare Starbucks. Jag satt mig ner för att vänta ut halvtimmen som återstod tills jag skulle åka till Champagne.
Etiketter: resor
